Kaisa Rautaheimo:

Pojkar

Ville, perjantai-iltapäivä, Kamppi, marraskuu 2014.

Kaisa Rautaheimo:

Pojkar

Finlands fotografiska museum, Projektrummet

15.1.–27.3.2016
Bilder

"Det sku vara kiva att vakna på morgonen så att man sku veta vad man ska göra och känna något för det. Jag önskar att det sku vara annorlunda, men jag kan int göra något för den saken när jag int är säker på nånting. Jag har visioner, men det känns som att de sitter fast i skallen. Jag får bara int nånting till stånd. Jag önskar att jag var normal. Jag sku gå i skola som alla andra människor. Jag sku gå på bar. Ha något intresse, njuta av enkla saker, int göra stor sak av småsaker. Jag sku vara sådär cool, int full av ångest o deppig. Jag förstår att jag står vid ett vägskäl. Jag förstår att jag int är ett barn längre. Jag förstår att jag är så här gammal. Men jag har ingenting, ingen utbildning, inget jobb – jag borde besluta åt vilket håll jag ska ta mej. Å andra sidan känns det befriande att fundera på vad jag själv vill. Men det gör mej också rädd, och jag undrar varför allt alltid har varit på något sätt lättare för andra. Ändå litar jag på att allt ordnar sej och att allt går vidare med sin egen tyngd. Jaa, det litar jag på. Det finns inga alternativ." 

Fotografen Kaisa Rautaheimo fotograferade under ett och ett halvt år män på 20–30 år, vilkas liv på ett eller annat sätt saknar riktning. En del har avbrutit skolgången, andra har aldrig ens börjat i någon skola, arbetslivet känns svårt. De önskar starkt att de skulle hitta något meningsfullt, men vet inte riktigt var och vad de ska söka och varför.

Unga sysslolösa män är ofta ett återkommande tema i de dominerande medierna. Obestämbara personer med munkhuvor över ögonen ter sig på tidningssidorna som ett samhälleligt problem. Rautaheimo ville titta in bakom huvorna. Hon ville höra de ungas röst och se hur deras dagliga liv tar sig ut. Rautaheimo satt tiotals timmar på de unga männens soffor och samtalade. Hon följde med dem och fotograferade.

"Varje pojke har sin egen historia, och deras livssituation växlade många gånger under den där tiden. Ibland var någon i skolan eller på jobb, och emellanåt i helt andra världar", berättar Rautaheimo. "Jag funderade många gånger på hur små saker som kan påverka var vi hamnar eller vad vi blir, och hur också en liten insikt kan hjälpa oss att finna riktningen i livet. Alla är sist och slutligen ute efter samma saker: kärlek, godkännande och en egen plats. Samtidigt kunde jag inte låta bli att fundera över hur det skulle gå om samhället inte hade några stödnät. ” 

På utställningen Pojkar visas 16 dokumentärfoton av unga mäns liv. Känslan av autenticitet är stark på bilderna. Från bilderna har tidstecken och andra människor avlägsnats. Bilderna är intima stunder i pojkarnas liv. De är avsedda att vila i känslotillståndet för stunden och berätta något större om känslan av utanförskap och rotlöshet, och om att finna sin egen plats och meningen med livet. Bilderna berättar en historia om en tidsperiod när man inte vet vad man ska göra, vart man ska gå och vad man ens vill av livet. 

Bilderna förenas i utställningssalen med texter som består av pojkarnas egna ord. Texterna har redigerats av Ann-Mari Huhtanen. Bilderna och texterna ska sammanställas till en bok som planeras utkomma våren 2016.

 

PRESSFOTON

Finlands fotografiska museum, Projektrummet

15.1.–27.3.2016
Bilder