Läs ljudguiden till utställningen Nordanvindsskogen

Ritva Kovalainen & Sanni Seppo: Nordanvindsskogen
10.6.–2.10.2022
Finlands fotografiska museum, K1

 

1. Mikrokosmos  

Skogen sluter mig i sin famn med många slags grepp. Ibland går jag och lyssnar, ibland och snusar. Emellanåt förnimmer jag i min kropp den steg för steg förändrade situationen och känner att jag är en del av skogen.  

Däremellan, ganska ofta, blir jag ivrig på att göra fynd. Jag kikar in i trädhålor, undersöker stammarnas yta och dyker ner under ett fallet träd. Och vilken riklighet, vilka färger och former hittar jag inte!   

Skogen är full av världar inom vilka ständigt nya miniatyrvärldar gömmer sig. Hålor i vilka det finns ytterligare hålor och vidare hålor i hålor i hålor. Utan slut. Ett särdrag hos en naturskog är att där finns enormt många olika slags förhållanden där liv kan spira.  

Alla mina fynd känner jag inte, men en del kan jag namnet på. De tjusar mig mycket. Gul ullklubba, dallergröppa, storsporig dvärgpigg, gärdselticka, gammelgransskål, rosenticka, gullgröppa ... Gullgröppa – vilket vackert kelnamn!   

Mitt sätt att uppleva skogen har förändrats genom kunskapen. Nya, allt mer fascinerande avlagringar kommer till. Alla de här växtligheterna av märkliga färger och former på trädens stammar och i marken är yttringar av den diversitet, mångformighet, som upprätthålls av skogen. Det är liv som har börjat för fyra miljarder år sedan, fortplantat sig och förändrats från en generation till en annan. Och till det här, till de här speciella varelserna, har livet utvecklats omkring mig just nu.  

 

2. Rum i skogen  

I den här serien ingår fotografier av skogar i naturtillstånd, vilka numera egentligen bara förekommer i Lappland eller alldeles intill östgränsen. Jag har försökt fotografera skogens tillstånd så att det unika hos platsen förmedlas i bilderna. Jag har också undvikit häftiga vyer och dramatiska belysningar, så att själva skogen inte reduceras till en biroll.   

Över huvud taget är skogen idag någonting främmande för många människor, för att inte tala om en skog i naturtillstånd, som bara få personer har upplevt. Det har också lett till att jag frågar mig om betraktaren då kan se skogen och bilden på samma sätt som jag, som något speciellt och unikt.  

Skogarna på bilderna har uppstått som ett resultat av naturens egna utvecklingsprocesser, de har inte vare sig såtts eller planterats, bearbetats, plöjts eller dikats, gallrats och avverkats i fröträdsställning. Bäckarna har inte rensats, åarna har inte muddrats och forsarna inte dämts upp. Inga skogsbilvägar korsar moarna.   

Träden växer olika på olika platser, långsamt, även tvinande, de vrids, kämpar för att hålla sig upprätta, ibland i tusen år, tills de ger upp och knäcks, men just som sådana upprätthåller de samtidigt liv av många slag.  

Att förvandla dessa skogar till odlingar av träd för industrin med en avverkningscirkulation på 60–80 år skulle solklart kräva enorma omvälvningar, som skulle förstöra alla de egenskaper som upprätthåller mångfalden. Och det är precis vad vi har gjort i Finland, med våld anpassat variationsrika skogar till enspåriga trädåkrar. Över 90 procent av alla våra skogar är ekonomiskogar som behandlats på olika sätt.    

Vi bör ha råd att lämna mer rum för naturen.  

För mig är de här naturskogarna något av det vackraste jag vet.  

 

3. Utan skydd av lagen  

De första naturskyddsområdena inrättades på grund av behovet att garantera de efterkommande ursprunglig natur. Knappast anade någon då, för ca hundra år sedan, hur mycket den ursprungliga naturen skulle komma att krympa och hur viktigt det lagfästa skyddet är.  

Verkserien Utan skydd av lagen berättar om statliga ekonomiskogar som fortfarande innehåller värdefull natur, men som inte är skyddade. Alltså allas våra gemensamma skogar. Verket åskådliggör också olika sätt att tänka på skog. Någon ser skogen exempelvis genom dess atmosfär, arter eller historia. Men det dominerande sättet, som mest påverkar skogen, är att se den som ett råvaruförråd.   

Ett av verken i serien Utan skydd av lagen berättar om Häädetkeidas, en ståtlig tallskog i Mellersta Finland, som jag besökte hösten 2021. Trots att frivilliga naturkartläggares artobservationer och områdets värde hade delgetts Forststyrelsen inledde man ändå avverkningar där samma höst.   Aktivister anlände till platsen för att stoppa skördarna och striden nådde ut till offentligheten. En representant för Forststyrelsen berättade i en intervju att avverkningarna inte hade någon ekonomisk betydelse. Senare, när aktivisterna hade lämnat platsen, kördes maskinerna ändå tillbaka och området avverkades.  

Häädetkeidas hade haft mångsidig betydelse om det hade sparats. Naturskyddsområdenas problem är att de är små och isolerade. Häädetkeidas ligger alldeles intill det bredvidliggande skyddsområdet och det hade inneburit en värdefull utvidgning.  

Jag förmådde inte gå och titta på hur platsen såg ut efter avverkningen. På bilderna visar jag skogsdöden såsom ett svart minne av platsen.   

Verken i serien Utan skydd av lagen är lite som pussel. Att hitta värdefulla skogar, berätta om dem för Forststyrelsen och sedan spänna sig för vad som kommer att hända, är som ett underligt spel, utan vettiga regler. Förhoppningsvis kommer jag någon gång att kunna lägga till en bit i verken där jag berättar om en skog som sparats. Men det kan också hända att alla skogar jag fotograferat redan nu är avverkade.   

Finland har förbundit sig att skydda alla skogar i naturtillstånd och alla gamla skogar. Samtidigt som vi väntar på en exaktare definition av en skog i naturtillstånd av EU fortsätter Forststyrelsen avverkningen av värdefulla skogar. Tvåhundraåriga tallar faller, rötträd krossas under skördarens larvfötter och hem för ett otal arter försvinner för alltid.  

Skogens tid är mycket olik människans. När en art enbart lever på en tusenårig, långsamt växande torraka, och följande inte växer upp på evigheter, är arten bara säker för ett ögonblick. Liksom på ett litet skär i utdöendets ocean.  

 

4. Flödande skog   

När vi talar om skogen omtalar vi den med olika slags termer, vi tar den så att säga i besittning. I den finländska kulturen har skogen under minst ett halvt århundrade framför allt varit en reservoar av råämnen för industrin, och vårt sätt att tala om skogen är i linje med det.  

Eftersom det primära är att odla träd och avverka skog har man varit tvungen att gräva i sten för att hitta argument för dess bevarande.   

Jag ville göra ett verk som på ett upplevelsemässigt sätt skulle argumentera för skogens storhet.  

Videoverket Flödande skog är som verk både dokumentärt och metaforiskt. Det är filmat i Värriö naturskog och sammanfattar på ett åskådligt sätt variationen i en orörd skog.     

Den metaforiska nivån eftersträvar en upplevelse av skogen som livets upprätthållare, som ger även oss näring, både fysiskt och psykiskt. Skogens osynliga processer som bindare av kol, producent av syre och aerosoler, upprätthållare av vattnets flöden och renhet livnär hela ekosystemet, naturens mångfald och också de människor som sover i dess mjuka famn.   

Genom verket flödar ett regn som stiger uppåt, skogens flöde, och verket bärs av Arvo Pärts minimalistiska komposition Spiegel im Spiegel, också den som en oupphörlig ström. Tomas Tranströmers dikter om skogen ställer för sin del våra fåfängliga viktigheter i rätta proportioner.   

Så mild är skogen. 

 

5. Kol  

I bildserien Kol vill jag berätta om kolets kretslopp i en naturskog. Jag tänker på det som en slags speciell kraft som under tidernas gång ackumulerats i skogen. I verkligheten är kolets kretslopp osynligt och alldeles omöjligt att avbilda. Men det är fascinerande. Det är spännande att tänka att kol är stjärnstoft och kom till jorden för länge, länge sedan i supernovaexplosioner. Och nu är det här och ingår i allt levande.   

Men kolet har också blivit något skrämmande. Ett grundämne man bör undvika eftersom det finns alltför mycket av det i atmosfären och därför gör att jordklotet värms upp.  

För att förstå kolet måste vi förstå tiden. Nämligen hur kolet vandrar och var det stannar. En gammal skog uttrycker något mycket väsentligt om kolets kretslopp. Hur växtligheten binder kol från atmosfären och lagrar det. Under århundraden har skogen tagit upp kol från luften med hjälp av trädens barr, blad och allt annat grönt i skogen. Alltså genom assimilation (fotosyntes).   

Och skogen har blivit ett enormt kollager. All den sprakande och myllrande mångfalden är kol och återvinner kol. Också en gammal skog ökar sitt kollager hela tiden.   

Det är klart att en ung snabbväxande ekonomiskog också binder mycket kol, men något lager hinner just inte ackumuleras innan skogen återigen avverkas. Ofta alldeles för ung. Och det kol som skogen binder kan redan efter ett par år vara tillbaka i atmosfären.   

I en gammal skog är kolet väl bevarat. Kol har vandrat från trädens stammar ner till rötterna och därifrån till olika slags svampmycel i marken. Svamparna transporterar kolet vidare och lagrar det i marken för en mycket lång tid. Och där, i marken, i mykorrhizornas underjordiska värld, finns det egentliga kollagret i de nordliga barrskogarna. Viktiga kollager är också rötträd, som har vuxit långsamt, dör långsamt och även när de murknar frigör kol mycket långsamt.   

Vi vet att att det är skadligt att gräva upp urgammalt kol, i form av olja, stenkol eller torv ur marken och släppa ut det i atmosfären. Men också en naturskog är full av kol. Och mångfald. Naturskogen är en stor kraft. Och den kraften får vi inte göra intrång på. 

 

6. Vatten

I en skog i naturtillstånd är vatten ett fascinerande element, som är närvarande överallt: som källområden, sippervattenytor, rännilar, bäckar, forsar, strömmar, gölar och tjärnar.  Vattnet är en väsentlig del av skogsnaturen och skogen är essentiell för att bevara vattencirkulationen, dess renhet och passage samt fuktigheten.   

På utställningen finns några verk med temat vatten: en videoinstallation om naturliga vattenleder och vid sidan av dem olika slags dokumentation av vatten och hur människan påverkar det.   

Ett slags älvporträtt visar Ijo älvs över 14 000 kvadratmeter stora tillflödesområde i sin helhet. Området som sträcker sig från Kuusamo till Bottenviken består av gammal vildmark, skog och torvmark, men på bilden ser vi bara naturvatten och också fåror och diken som människan grävt. Bilden berättar om vattenleder, hur de är kopplade till varandra och hur människorna har omformat dem.   

Trots att våra skogar genomkorsas av ett nätverk av små bäckar och åar som sträcker sig över hundratusentals kilometer finns det knappast alls några små strömmande vatten i naturtillstånd kvar, särskilt i södra Finland. Av Ijo älvs bäckar visade forskning att endast 2 procent är i naturtillstånd. I en motsvarande utredning som omfattade hela landet befanns bara 1–2 procent av småvattnen vara i naturlikt tillstånd.   

Skogsdikningen, som av människans olika åtgärder har den största effekten på småvattnen, har försämrat vattenkvaliteten och också förändrat dem som livsmiljöer. För att torka ut marken har vattenflöden ofta också rätats ut och rensats på sten och träd, som naturligt hör till mångfalden i vattnen.    

Vattnet i dikade marker flödar då snabbt ända till havet och för med sig jord, kväve och fosfor samt ibland också metylkvicksilver, som det under färdens gång strör ut i vattnen. Kalhyggen med markbearbetningar ökar den här utsköljningen. Grusbottnarna där fiskarna leker täpps till, vattnen eutrofieras, öringarna, harrarna och sikarna försvinner, men levnadsförhållandena för cyanobakterier (”blågröna alger”) förbättras.  

Det har dessutom visat sig att två till tre gånger mera näringsämnen rinner ut från torvmarker som dikats för ett halvt århundrade sedan än från marker som dikats för tjugo år sedan, när torven förmultnar allt djupare. Näringsämnesbelastningen är i samma klass som utsläppen från jordbruken.  

Porträtt av Ijo älv kan betraktas under funderingar över hurdan naturen som lämnats kvar är, hur det är att röra sig i det landskapet, hurdana skogarna och torvmarkerna är, hur omfattande hela frågan är och om naturen kan restaureras så att den hämtar sig.