Registrering av kroppen – det finländska passets historia

Passet fungerar som ett dokument som öppnar dörrar enbart om människokroppen är kopplad till det på ett tillförlitligt sätt. Utvecklingen av identifikationsmetoderna och den ökade övervakningen har lett till att kroppens förhållande till passet varit i ständig förändring. 

På 1800-talet registrerades knappast andra uppgifter om passets innehavare än namnet. Fotografiet blev ett viktigt verktyg för identifiering när ett relativt informellt fotografi införlivades i passet i början av 1900-talet. Fotografiet kompletterade den beskrivning av personens fysiska kännetecken som tidigare varit sättet att registrera uppgifter om kroppen i passet.

Först efter andra världskriget standardiserades passfotot som en egen noggrant avgränsad bildtyp, med rötter i kriminalistik och antropometri. Den biometriska identifieringen har med tiden blivit allt precisare, och numera görs den alltmer i maskinläsbar form.

Passet fungerar fortfarande både som identifikationsdokument och som rekommendationsbrev, men vem som beviljas pass är politiskt laddat. Vid gränskontrollerna anses inte allas rekommendationer likvärdiga, och vissas dokument synas noggrannare än andras.

Passet berättar i synnerhet om beviljaren: vem anses tillförlitlig, på vilka grunder och med hänvisning till vilken information. Dess historia avslöjar hur rätten att passera har bedömts under tidernas gång. Har man litat på innehavarens ord, utseende eller på informationen i dokumentet? Och har man ansett en annan människa eller en delvis automatiserad dator vara en tillförlitlig bedömare?

Hannele Rantalas installationsverket Utan namn tillhör också i utställningen. Verket består av bilder från ett pappersnegativarkiv på en passfotostudio i Helsingfors 1937–1977. Det är svårt att identifiera personerna utifrån negativen och därför har bilderna märkts med ett rött eller grönt arkivnummer på baksidan. I installationen formar bilderna en grupp av människor vilkas identitet göms bakom siffror. Ur konstnärens perspektiv förlorar människan sitt människovärde när hon blir ett nummer, en kontrollerbar helhet.

Numrering och taxonomisk klassificering är något fundamentalt för varje organiserat samhälle. Förfarandet kan bevilja privilegier eller ställa gränser – med hjälp av det strävar man också efter att avlägsna individer som avvisats av samhället.

Verket som ingår i Fotografiska museets samlingar hängdes för första gången upp som en performativ process på museets utställning Katsoa vai nähdä (Titta eller se) 2006, när konstnären hängde upp bilderna på väggarna i ett rum öppet för alla.

Utställningen har gjorts av projektet Banaali valvonta (Banal kontroll), finansierat av Finlands Akademi, och Finlands fotografiska museum. Den har kuraterats av biträdande professor Asko Lehmuskallio och forskaren Paula Haara vid Tammerfors universitet samt av intendenten Tiina Rauhala, kuratorpraktikanten Anna Björklund och samlingsamanuensen Max Fritze på Finlands fotografiska museum.